Jag insåg en sak idag, en sak som lurat mig i iprincip hela mitt liv, något som jag tror får mig att känna som jag gör just idag. Jag har trott att jag har sjukt bra självkänsla, och då kan man ju nästan säga att jag har det - men innerst inne, så ligger den nog på 0. Sålänge jag kan minnas så har jag känt en stor press på atta vara bäst, ha ett perfekt liv, mycket pengar, dyra och nya kläder jämt. Jag vet inte varför men det är bara sån jag är. Och eftersom jag sett till att skaffa mig rätt mycket av det där, men just "ett perfekt liv" går ju inte att skaffa. Vilket fått mig att känna mig väldigt hotad, så fort jag hör någon säga något, te.x "Jag ska till New York i sommar" så måste jag berätta alla ställen jag varit på, för att jag ska få känna mig bäst. Det låter förjävla otrevligt och det är det också. Ni hajar va? För några veckor sedan kom allt det här över mig. Det som verkligen förändrade var hur jag bettet mig mot min familj många, hur mycket jag skrikit, klagat och ja, betätt mig helt enkelt. Någonting hände i mig, jag såg mig själv och ville förändras. Det var här jag insåg att jag inte klarar mig utan hästlivet, på hästryggen är jag den jag vill vara, jag mår som bäst där. Bättre än i mammas famn till och med. Men jag bestämde mig seriöst idag, och lovar att jag ska hålla det - att bli snäll, och bli den jag vill vara, någon jag är stolt över. Det är precis vad jag ska göra. Jag har bara småbörjat lite, och det har jag fått beröm för, jag har fått mer respekt. Men samtidigt mindre, eftersom folk nu inte ser mig som lika "stor" så blir det annorlunda. Jag känner mig sämre och självkänslan är som bortblåst. Nu börjar väl tonårens största kamp antar jag, att hitta sig själv och bygga upp en stadigt liv. Jag skulle uppskatta om ni vill hjälpa mig. För jag vill känna mig stark igen. Men stark med respekt och respekten ska komma från människor som tycker om mig. Talat ut för mycket nu kanske? Skönt var det iaf att få skriva. Puss, kram och glöm inte att ta hand om varandra ♥

I skolan just nu så har vi ett tema som vi kallar "Lika & Olika", ni hör ju lite på namnet vad som menas med det - jo, att vi alla kan vara just "lika & olika" Idag var det en tjej på vår skola som föreläste för oss om sin uppväxt, hur man kan söka hjälp och hur det fakiskt är att växa upp på ett sådant sätt. Hon berättade en del riktigt hemska saker och det här fick mig verkligen att tänka till, du kan vara hur lugn och fin på utsidan, men där inne, i hjärtat så är det helt trasigt.

Jag tänkte på vad jag gått igenom i mitt liv, alla gånger då jag mått dåligt och varit fast där. Jag har aldrig blivit utsatt för våld eller hot, men annat som känns där inne. Ni förstår vad jag menar iaf. Vi måste ta hand om varandra hurrni. En liten fråga som "Hur är det, hur mår du" kan verkligen göra skillnad, det var precis vad tjejen sa idag, och det har jag själv erfarenhet av. Och att ha någon, vem som helst, som man till 100 % kan lita på är nog det absolut viktigaste, någon man kan berätta för som stöttar en. Men när man lever i en sån situationen där ens föräldrar driker, misshandlar och har problem med sig själva kan det vara svårt att lita på någon. Det är precis vad maskrosbarn jobbar med. En helt fantastisk information som jag tycker ni borde kika in och läsa på. 

Säger det igen, vi måste ta hand om varandra. Och somsagt, det kan förändra någons liv att veta att någon bryr sig. Ville bara säga det. kram på er ♥

..Då man bara känner sig helt värdelös och jobbig? Som att man bara förstör och man vet inte riktigt hur man ska vara, tankarna är bara som ett ända stort trassel. Man vet inte vad man ska prioritera först för att ta sig ur det, och så bara virrar man omkring. Så känner jag mig just nu. Allting känns så grymt bra men ändå så har jag en sjuk ångest inut i mig och vet inte vart jag ska ta vägen, eller vem jag ska vara? Jag känner mig som flera personer faktiskt - jag är en person i skolan, en på bloggen, en med vissa vänner, en med andra, en med mamma, en med pappa, en med annan släkt, en med mig själv. Och jag vet inte vem jag ska vara? Jag tror att alla mina "jag" inte mår så bra just nu, jag vill inte vara så som jag är. Jag vill inte vara elak mot folk, jag vill inte att någon ska tycka jag är jobbig, eller tråkig? Jag vill vara snäll, mot alla. Men hur ska man ta sig ur det? "Bitch-masken" jag satt på mig har gått överstyr, jag blir inte av med det. Jag vill bara kunna slappna av och leva i det som är nu. Sluta tänka framåt och ha sån ångest. Det är så trassligt, jag är rädd, det är nog vad jag är. Rädd för att inte bli sedd och älskad. Känner mig så ensam och det tar på krafterna kan jag säga. Önska bara att jag kunde bli liten igen, och se världen med samma ögon. Alltid veta att mammas famn fanns där, och där var jag trygg. Jag vet om att jag växer längre bort ifrån det. Men hur ska man hantera allting nu? Ingen aning om hur jag ska göra. 

Efter mitt depp inlägg om att vintern suger igår så tänkte jag efter lite - och egentligen? Vintern är en väldigt mysig tid när man vant sig lite, allt ljus ute på gatorna, snö (om man har tur), julshopping, glada människor som rusar runt och shoppar julklappar, god mat, bakning, julpynt o allt sånt där. Hur mysigt är det inte? Passa på att mys extra mycket, för på sommar är man ju mer ute och ba kör, ni vet vad jag menar  

Så dra hem ett gäng tjejkompisar,  köp riktigt mycket godis, kolla massa romatiska komedier, fixa naglar och ansiktsmasker på varann och snacka om allt och inget. Shoppa stora tröjor, mjukisdresser i glada färger, och kanske en värmefilt, hihi det är hur gosigt som helst. Ska köpa sån själv. Lycka till babes, feeet hiss till vinter! 

Vart ska jag börja? Det är miljoner tankar som åker runt där inne. Som ett helt universum, med planeter, stjärnor, och exlotioner. Det finns som två olika explotioner.. En för glädje, dom tiderna i livet där man bara vill skrika av lycka för att allt är så jävla perfekt. Och dom då man bara vill lätta från marken, släppa allt och dra ifrån. Jag vet inte vart jag är just nu, har varit fast i nån slags osäkerhet alldels för länge nu. Men saker och ting har ändrats så snabbt nu, tror jag är på väg in i en riktigt bra tid nu. Jag känner det på mig. Jag känner att jag måste låta livet gå. Jag behövde en riktig nystart, för att inte fastna igen. Nystart med allt, och har fått en riktigt bra början på det nu. Det kan nog bli bra  Dags att göra nytt för mig. Får bara inte tränga bort känslorna.. Dom får komma ut på sinna sätt innan jag kör igång. Jag får inte fly från mig själv igen, jag kan inte gömma mitt riktiga jag.. Det är okej att känna, det vet ni va?

Mitt i allt det här, känslokaoset,  eller vad man ska säga. Så är jag arg. Så förbaskat förbannad. Varför funkar världen som den gör? Varför får inte alla samma chanser? Oavsätt hur du är, ser ut, kommer ifrån, tror på ska du ha samma möjligheter att göra det du vill. För du ska leva det liv du är stolt över. Det ska vi inte bli stoppade för. Men somsagt, de blir vi. Alla får inte samma chanser, eftersom världen bara är full av en massa ideal. Jag vill inte vara nån jäkla peace and love poet, jag ville bara skriva ner lite av mina tankar. Som vanligt blev det rörigt, skrivit om lite allt möjligt.. Men det får ni stå ut med. 

Haha fick värsta bibeln postad bland mina komentarer där någon skriver om hur farligt det är det redbull? Måste bara ta upp detta i bloggen nu känner jag. Absolut, redbull är inte nyttigt eller speciellt bra för kroppen? Och dricker man för mycket + blandar med sprit kan det ge konsekvenser. Men en eller två redbull ibland är inte farligt?

Dessutom så är det grymt mycket bättre än att dricka sprit, ifall man skulle vara sån som går på fester osv ständigt (vilket jag inte är, aldrig skulle jag säga), så är det kanske roligare att ta en redbull istället för cola om man inte vill dricka? Eftersom det är så uppiggande, också bra när man har segdagar och bara vill lägga sig ner typ. Haha, så jag hissar redbull 

Babes! Jag vet att jag sagt de flera gånger, men jag vill inte sluta påminna er.. För jag vet att de är så sjukt många tjejer som är missnöjda med sig själva - vilket inte bara påverkar självkänslan, utan skolan, relationen till familj & kompisar osvosv. Men vet du? DU är helt fantastisk som du är, du är vacker, och ingen kan ersätta dig. Jämför dig inte med andra, dom har deras sätt & stil, och du din. Tänk inte "åh, byxorna är alldeles för små, vad tjock jag är" för det är inte dig det är fel på, det är byxorna. Förstår ni?  

Och försök le så mycket ni kan, allting blir bättre med ett leende till + att du säkert kommer mötas av ett leende själv, hihi. Love is all!

Vad är era bästa tips på egoboost? Vad brukar ni göra när ni behöver muntras upp? Skulle vara grymt kul att veta, så alla som svarar får varsin fet länk!  Vad gör mig glad då?:

*Att sätta på riktigt hög musik, släppa ut håret och bara hoppa runt, skrik-sjunga med i låten, då känner man att man verkligen lever typ, HAHA. Rätt nice 

*Kolla igenom era komentarer och mail, det är något at det underbaraste som finns. Speciellt när ni skickar bilder.. Visade ju en förut där världens gulligaste tjej kallar mig "The next kenza", och varje gång jag har en sån där fuldag tänker jag på det. Känns rätt coolt att hon tycker jag liknar Kenza, *stolt* Btw, bilder och annat skickas alltid till zanniblogg@live.se, puss!

*Mina vänner och familj såklart. Och när andra är stolta över att känna mig, that feeling